Mannen gick sakta, mycket sakta ner mot havet. Han letade efter det lättaste sättet att ta sig fram utan att halka eller snubbla. Han valde ut en slät plats med fin utsikt över havet.
Det fanns gott om vassa klippblock som han sorgfälligt försökte undvika.
Med viss möda och med käppens hjälp sjönk han ner i en liten plätt med mjuk mossa. Han gjorde det så bekvämt för sig som möjligt. Han sträckte ut de trötta benen och lutade sig lite bakåt. Framför honom låg havet blankt och vilade sig. Bara några vågtoppar visade upp sig för att lämna lite vitt skum på havsytan. Inga moln störde utsikten. Mannen försökte fånga in havet och horisonten som tillsammans bildade en svag mörk linje allra längst bort. Några måsar kretsade omkring i skyn och deras blickar sökte sig ner mot havsytan för att upptäcka några småfiskar som oförståndigt lekte i farozonen. Plötsligt dök de ner mot de inte ont anande offren som helt ovetande försvann för evigt. Mannen kände sig sorgsen när hans blick registrerade livets gång och dess slut. Men här förekom ingen ondska. Bara försöket att överleva.
Mannen tänkte tillbaks på sitt liv och var nöjd. Kanske inte helt nöjd men tillräckligt för att anse att livet varit värt att leva. Alla minnen travades upp som i en vedstapel och även om inte alla var de bästa så var slutfacit godkänt. Hur förvarar man minnen för evigt. Tankarna kretsade runt i alla årtionden han upplevt och händelserna bröt igenom alla tidsgränser. Mannen kände sig lekamligt trött men inte tillräckligt trött för att få svar på sina frågor om evigheten. Men det var där frågorna tornade upp sig.
Varför? Hur länge? Vad händer sen? De astronomiska kunskaperna kunde inte lämna något godtagbart svar. Avstånden bara i vårt universum var ofattbara för hjärnan. Vetskapen om att om man tar solen som är större än jorden och placerar den vid vår närmsta stjärna kommer man att se den lika tydligt som man ser ett knappnålshuvud på fyra mils avstånd. Att vi sedan har stjärnor bara i vår galaxel som ligger miljarder ljusår bort gör att hjärnans logig totalt kollapsar. Var finns det rätta svaret på vad evigheten är. Mannens tankar ville inte kapitulera i okunskap. Han förstod att han inte kunde få svar på alla sina frågor utan fick vara nöjd med det som varit och hoppades på ett bra svar i framtiden.
Evigheten kändes nu närmare än någonsin. Han la sig försiktigt tillbaka i den sköna mossan men slöt inte ögonen. Han ville med en sista blick fånga in allt framför sig. Havet, himlen, måsarna, horisonten och njuta av både ljud han hörde och de som hans öron inte kunde förnimma. Så slöt han sina ögon och lät sig förflyttas till sin nya bostad där alla mysterium skulle uppenbaras för honom.