Arospennors hemliga resa gick till min gamla skola, nedlagd sedan länge, nu ett hällristningsmuseum.
Där samlades vi på gården under regntunga skyar och hade en skrivövning. Instruktionen var enkel: gör en berättelse där dessa två saker ingår. Den ena en ung kvinna, som visades på bild. Den andra en låspinne i trä.
Allt stannade upp för mig, och tiden gick baklänges. Det där var ju Linnea! Några år äldre än när vi var skolkamrater, men utan tvivel hon! Jag fick gåshud ända ner i ljumskarna. Linnea! Skolans ängel, pojkarnas dröm. I hela Boglösa och ända bort i Enköping kunde man förgäves söka hennes like. Hon fyllde oss med sitt ljus och hon doftade blomma. Vem gjorde inte vad som helst för Linnea!
En gång fick jag följa henne in i Magasinet, ett redskapshus nära skolgården. Vi gick långt in i dunklet och mitt hjärta bultade. Men plötsligt flög hon ut, slog igen dörren och låste in mig med pinnen. Där satt jag länge, medan sökandet pågick och man slutligen fann mig. Vem har gjort detta?! utbrast fröken. Men jag förrådde aldrig Linnea.
Måste fråga vår skrivarpedagog var hon hittade bilden. Och berätta att jag numera gått en gång i den här skolan.
Poesipicknicklördag på Djäkneberget.
Det är då som sommar sys vid sommar
och året som gått försvinner i sömmen.
Femton Arospennor var vi och någon
tog med sig en gäst, så totalt blev vi
sexton personer (och sextio fåglar, minst)
som i lövsilat solljus luftade liv och dikt
både inom och utom föreningens gränser
och åt ur vår matsäck. Som vanligt
var det ovanligt trevligt men just i år
var det ovanligt ovanligt trevligt
tyckte åtminstone jag.
För bekräftelse fråga Kjell som var med,
och Tommy och Mona. Eller Eija, Ursula,
Lars och Lars-Erik. Eller Ingrid (med gäst)
och Kent och Kent. Christina, som tog kort!
Eller Ingvar, Annelie, Anders. Annars fåglarna
i träden! Ja, om ni vill höra från fler än mig.