Resultat från skrivövning på medlemsträffen 24/10 2007 på temat ”Överraskande”.
Överraskande var inte överraskningen,
den landade tamt på näthinnan.
Den stoppades ned i bomull -
redan fasthållen med järnhand
innan den blev insläppt.
Den ljuger, den är inte möjlig,
den finns inte - alltså rör den inte mig.
Men det som överraskade mig var jag
och det jag blev efteråt.
Den jag var igår finns inte kvar.
Bitarna finns kvar, men överraskande nog
är jag aldrig mer densamma.
Ett rykte spred sig, om att man sedan några timmar tillbaka kunde ta sig ut från västsidan och in i öst, och att folk inte blev skjutna. De flesta jag talade med trodde inte det var sant, men så började det att talas även i radion om det. Kunde det verkligen ligga något bakom det hela? Vad hade hänt? Till slut var jag tvungen att undersöka saken med egna ögon.
Jag tog mig ledigt från jobbet för att bevittna detta själv. Jag reste i två timmar med tunnelbanan till ett ställe där jag visste att det gick en buss norrut, mot en plats utanför Berlin - i östtyskland. Den skulle jag ta.
Förmodligen gjorde man sig skyldig till någon form av civil olydnad, men det brydde jag mig inte om. Min fars upprörda ord i telefonen ringde i öronen. Jag hade tidigare samma kväll talat med honom om vad jag skulle företa mig, som för att ta farväl kanske. Jag var nog inte riktigt klok.
Det visade sig, att jag inte var ensam om idén. Det var en hel del folk där, trots den sena timmen i den avlägsna stadsdelen. Många var ganska unga. Jag klev på bussen och hade liksom de övriga tillresta verkligen hjärtat i halsgropen. Ingen visste säkert vad som skulle hända...
Bussen startade, det hade hunnit bli kolsvart ute. Det var ganska sent på kvällen, nästan natt. Vi åkte några minuter med fjärilar i magen, tills vi gemensamt kom fram till att nu hade vi passerat gränsen. Det här var öst. Vi har inte bara klivit över gatan, vi har gjort det förbjudna. Vi har gjort det många försökt och många hade offrat sina liv för att få uppleva. Vi var på den andra sidan. En andaktsfull känsla bredde ut sig bland passagerarna, nästan som en stilla bön. Det rådde en dämpad, förväntansfull stämning. Vi åkte någon minut till, sedan hörde jag maskingevären. Soldaterna sköt ut i luften runtomkring oss. Bussen träffades inte. De visste helt enkelt inte hur de skulle bete sig! De hade fortfarande order om att skjuta allt som rörde sig vid gränsen. Men de ville inte.
Alla i bussen hörde skotten, men ingen skrek. Vi tittade ut i mörkret utanför fönsterrutorna. Vi höll i varandra i samförstånd, besatta av en känsla, som låg någonstans mellan beslutsamhet, nyfikenhet och offervilja. Vi var beredda och ändå inte. Jag hade plockat på mig hela min kamerautrustning. Jag tittade på objektiven och satte tillbaka dem i sina fodral. Jag klarade inte av att fotografera. Men jag var där. Jag var i alla fall där.
Bussen tvingades stanna och alla klev ur. Vi fick gå till fots under bevakning, tillbaka till västgränsen och äventyret var över. Vi tittade försiktigt på de osäkrade gevären och sneglade på soldaterna och militärpolisen, när vi passerade förbi dem. Marken vi gick på var värd guld, vi beträdde en ny värld. Vi var lyckliga, där vi vandrade i mörkret – lyckliga över att vara där, lyckliga över att leva.
Det var bara att ta tunnelbanan hem igen, i nästan två timmar. Det var priset för en minut av frihet. Men det var det värt. Många före oss hade mist livet, bara för att de tittat åt fel håll. Det här var ögonblick som aldrig kommer åter. Aldrig mer under en mansålder, kommer detta tillbaka. Aldrig, aldrig mer. Årtionden av skräck var över. Jag var tvungen att stå still i flera minuter och samla mig. Folk stod i grupper och gjorde samma sak, vilt främmande människor i olika åldrar omfamnade varandra och grät där i gatlyktornas sken. Många grät, av lycka och spänning mer än av skräck. Det var helt enkelt fantastiskt. Det var verkligen sant - det hela var över.
Inte heller nu kunde jag ta några bilder. Kanske var det för privat. För nära. För viktigt för att plattas ut på ett fotografi. Eller kanske var det just det jag borde ha gjort? Några litet äldre personer stod för sig själva, under fullständig tystnad. De såg inte på varandra, de såg inte på oss andra heller. Jag förstod vad de tänkte på. Jag anade vad de kände, även om de inte kunde gråta utåt. Människor som har bevittnat riktigt svåra händelser, kan inte alltid gråta. Kanske saknade de någon. De gjorde det enda de kunde göra. Överleva. Leva. De var tysta vittnen.
Bättre för sent, än aldrig.
Aldrig mer ...
Christina Ghiasvand, 12.5.2007
Prolog:
Förvirringen vid gränszonerna var ett resultat av ett missförstått tv-uttalande, yttrat av en öststatspolitiker. Denna möjlighet till ”turism” försvann efter några timmar. Dagen efter den beskrivna händelsen, var det inte längre möjligt att fritt besöka den motsatta sidan av gränsen. Men fröet var sått. Situationen blev politiskt ohållbar. Folken protesterade och historieböckerna fick ett nytt kapitel. Precis ett år senare, var gränsen öppen. På riktigt.