Rose Marie Sjöberg

Försoning

Varför har jag bländats av siden och brokad, salladsblad i högerfil, rosa oliver i nyanserat sällskap till bruten servett?

Varför gömde och glömde jag den skavda dörrposten, den nedsuttna fåtöljen?

Yxade och slipade år fick dimensionen att blomma och den skavda dörrposten ekade i fördel.

Försoningen värktes fram ur erfarenhet av akademi, familj, praktik, litteratur, poesi och vänner på vägen

som återskapat min tillhörighet.

Pendlare

Mobila samtal avslöjar privata anekdoter. En son skall vakna, aktier diskuteras, en äkta hälft som irriteras och kärvänliga toner i dur…

Vi närmar oss slutstationen, stannar till på den ståldesignade verandan. Plåt, räls, lufttrådar, skräp och plåt och stål igen. Betongblock, grått, en rostig cykel.

Banvallens osynliga estradörer har vernissage och bjuder de marknadsanpassade resenärerna på färgsprakande graffiti.

Infrastrukturens avigsida förpassad till storstadens entré och utvecklingens kapitalrest.
Stålriket stannar på näthinnan och i tunnelbanan sitter en man på huk med sänkt huvud.

Den utsträckta handen ber om ett bidrag. Har han valt sin hukade ställning, den procentuella fördelningen av den mänskliga infrastrukturen?

Välståndet pulserar förbi mannen och jag undrar återigen vad allting handlar om?

Syrien/Jordanien

9/11–23/11 2007

Resan är i sin begynnelse ett oskrivet blad och mina kunskaper om vad som väntar fragmentariska. I skrivandets sena timme (resan är över) känns huvudet tjockt och kaotiskt i portioner. Hur ska jag börja och med vad?

Foto: Jan Jonsson

Vi ingår i en grupp där alla är hyvens och resvana utöver det vanliga. Ingen är nybörjare i resebranschen och världen verkar vara erövrad när vi kommer i samtal med varandra. Att resa i en grupp innebär väntan och åter väntan. Vi blir fösta som en skock får och det finns inte mycket till övers för spontanitet. Två veckor i kulturens vagga och en historia som till stor del är biblisk. Naturligtvis blir det korvstoppning och det gäller att sortera och repetera. Varje längre bussresa handlade för min del om repetition och att ta fasta på det som kan komma att fastna.

Från början och i Damaskus. En stad som syntes bättre än väntat. Här påstås paradiset ha sin vagga och här vandrade Paulus den raka vägen och fick sin uppenbarelse. Jag funderade en del över uppenbarelser och undrade vad som skulle hända med mig om jag gick samma väg. Oturligt nog pågick ett genomgripande vägarbete och mina planer strandade. Kain har tydligen mördat (eller var det tvärtom) Abel i denna stad och vandrat omkring med sin döde bror på ryggen i 40 år (?).

I Umayyadmosken vilar Johannes döpare sitt avhuggna huvud i en magnifik sarkofag. Vi fortsätter till den beryktade Saladin, efter att först ha skrudat oss i fotsida kåpor. Den mannen är fortfarande en stor hjälte i mellanöstern. En härförare med hjärtat på rätta stället
som med besked fick de kristna korsriddarna på retur. Det sägs att hans givmildhet var stor och naturligtvis slutar han som en fattig man. Sönerna fick tigga sekiner till begravningen.
Dagen avslutas med ett äpple. Någon kniv är inte åtkomlig, men, Jan finner på råd, som alltid.
Han letar fram en rakhyvel och genomför en skalning som får duga.

Damaskus är världens äldsta, nu fungerande huvudstad vilket vi inte fick en känsla av eftersom någon äldre stadsdel inte uppenbarade sig. 

Aleppo som är vårt nästa mål gör också anspråk på att vara världens äldsta stad. Det är faktiskt lättare att förstå eftersom det finns en äldre stadskärna. Jan har sikte på ett omtalat hotell, ”le Baron”. Naturligtvis tar vi oss dit och sveper en drink. Det visar sig att hotellet sett bättre dagar och att en erodering pågår. Det är onekligen en pittoresk stad och det jag bäst minns är Simon Styliten som hela sitt liv levde på en pelare. Allt för sin kristna tro.

Vi far vidare genom sand och beduinläger och undrar hur det är möjligt att leva i detta landskap. Här gäller lagen om att klara sig och att lita till gud. Några sociala reformer från staten förekommer inte. Familjen är basen och tryggheten. Vi far utmed Eufrat och mot Palmyra som kallas öknens drottning, en oas där karavanvägarna en gång i tiden korsade varandra och diverse varor bytte ägare. Ruiner och kolonner, igen och igen. Magnifika berättelser om offer, vackra kvinnor och stormaktsinvasioner.

Jordanien och Amman
Dagarna är varma, men kvällarna svala och vi passerar gränsen i gassande sol. Två cyklister fångar vårt intresse. En man och kvinna från Frankrike skall med benkraft och i tre år ta sig igenom Yemen, Saudiarabien, Jordanien (phuu) Afghanistan mm. Dessutom ska de tälta. Huset de bor i har de hyrt ut i fem år. Hon 58 år och han 61. Ett par att beundra. Hoppas att lyckans fe står dem bi.

Jordanien har kungadöme och som det påstås allmänna val. Vad nu detta ska tjäna till eftersom kungen bestämmer och avgör vad som ska gälla. Helt klart är Jordanien ett välutvecklat land i jämförelse med Syrien. Ganska snart infinner sig en känsla av att tonen i Syrien tilltalar många av oss i gruppen. Vänligheten och äktheten kändes mer än vad som strömmar emot oss i Jordanien. Även här möter oss en otrolig historia. Vi besöker berget Nebo där Moses blickade ut mot det förlovade land han aldrig fick beträda. Jordanien kallas Harans land och här vandrade Abraham, Isak, Jakob och Josef. Ruiner igen och oändliga kolonner med vackra kapitäler utsmyckade med tankeväckande symboler. Vi ser delar av dödahavsrullarna samt statyer som formats 6000 år före kr. Skönhetsidealet då var uppnäsor.

Foto: Jan Jonsson

I Madaba ser vi en karta i mosaik från 600 e. Kr. Jag förvånas över hur de kunde ha en sådan överblick och världsbild. Mosaik förekommer överallt och den är konstfull.

Mövenpick hotell är storslaget och i en stil som smälter in kulturellt. Vi har egen altan mot havet och skulle kunna ha party för hela gruppen utan att trängas. Det är ett sagolikt ställe och ändå tror jag att jag hellre skulle vilja bo i ett beduintält. Bad i döda havet i månsken till badvaktens förtret eftersom han helst velat gå hem.

På väg till Petra stannar vi på den plats där Johannes döpte Jesus. På andra sidan floden ser vi den Israelska flaggan.

Höjdpunkten på resan är Petra, klippstaden som är ett av den moderna tidens underverk. Vi tar oss på hästrygg någon km och vandrar därefter omgiven av klipper i konstfulla mönster och färger. Skickliga stenhuggare har format en helt fantastisk stad. Nabatéerna härskade under Petras storhetstid 500 f. Kr.  I Petra idkades handel från hela världen och staden visar influenser från olika stormaktsperioder. För mig är Petra en större upplevelse än pyramiderna. Hela området är befolkat av beduiner, men i Petra evakuerades de sista beduinerna i början av 1990- talet. Några källor påstår dock att flera familjer fortfarande bor i klippstaden. Här kan man nog bo utan att bli upptäckt är min reflektion. Petra är ett monumentalt mästerverk.

Wadi Rum
Beduinmark. Här kämpade Lawrance av Arabia för beduinerna under första världskriget och här spelades filmen in. Min längtan att få resa med beduiner svalnar något när jag ser hur deras tält ser ut. Mina föreställningar kanske har varit något färggranna. Jeepfärden genom öknen är skakig och föga romantisk. Kallt dessutom.

I Aqaba summerar vi vår resa och här befinner vi oss i ett frihandelsområde. Ett mycket välutvecklat i jämförelse med vad vi tidigare har sett. Eilat (Israel) exponerar sig på andra sidan Röda havet och det fredsavtal som länderna tecknat har lett till att folk kan resa över gränserna.

Avslutningsvis något om de nutida villkoren för folket:

• kvinnorna har en erbarmerlig situation och ingen som helst rätt.
• dödsstraff tillämpas med offentliga avrättningar.
• flickorna lyckas bättre i skolan än pojkarna.
• en lärarlön är 1500 sek/mån och en läkarlön 40000/år.
• privata företag betalar dubbelt så bra löner.
• barnen börjar i skolan när de är sex år.
• frånskilda kvinnor har ingen status och hamnar ofta i prostitution.

På väg mot Amman och den sista dagen summeras hela resan. För min del blev Syrien den största behållningen, vilket jag absolut inte trodde. Som sevärdhet och i rangordning kommer Petra först. Därefter kommer Palmyra som säker tvåa. Crac de Chevalier, världens största korsriddarborg intar också en frontplacering

Den bild jag givit är ett litet axplock och mycket mer finns att säga men mitt minne måste bearbetas. En ovanlig resa har kastat sitt ankar och törsten att veta mer om mellanöstern gror onekligen.